Allt och ingenting.

Tre jävla år har man kämpat. Men inget blir till de bättre. Vänner bara sviker när de är som jobbigast, och ja sviker mina vänner just för att allt är så jobbigt. Ja hittar ingen utväg någon stans. Jag vet inte vad som är bäst?

Jag försöker liksom uppnå mina allra högsta drömmar just nu, för att få ha uppleft allt innan döden ibland känns det som. Och just för att döden känns så nära glömmer man verkligheten och allt blir till ett enda kaos runt om mig.

Jag kan inte ens förklara.. Det här är första gången ja ens försöker skriva ner de ja känner och hur jag mår, innerst inne.
Jag vill att alla ska förstå, men ja förstår verkligen inte själv...

En depression.